Berith om sina år på Strömbäcks

– De som kommit hit har haft olika förväntningar – en del väldigt motiverade och inriktade, andra mer tyngda och utan tro på sig själva och sin förmåga. Gemensamt för alla skulle jag säga är, att de går härifrån med värdefull kunskap, men framförallt med ett större självförtroende och en insikt om att de är en del av samhället och har något att bidra med.

Kan du berätta om någon särskild framgångshistoria eller förändring du har sett hos en deltagare?

– Det som först kommer i mina tankar när du ställer den frågan är inte de ”kändisjournalister” som gått här, utan den deltagare med en autismdiagnos som på skolans avslutning, helt oombedd, klev fram inför alla och sa ”Här har jag lärt mig att det finns goda människor”.

Strömbäcks folkhögskola har förändrats mycket under de gångna åren, inte bara till utseendet utan även vad gäller kursutbud och aktiviteter.

– Yrkesutbildningar har kommit och gått, utifrån samhällets behov och vilket söktryck som funnits. Vi har alltid haft en väldigt stor andel Allmän kurs, och just den har vi utvecklat och inriktat för att i högre utsträckning kunna möta de behov som våra deltagare har. De flesta som går Allmän kurs har inte fått till det i den vanliga skolan, ofta på grund av någon NPF-diagnos eller psykisk ohälsa  och vi har både anpassat den vanliga Allmän kurs och skapat en profil “Fokus” för att kunna möta de behoven.

– Under de år jag jobbat här har vi byggt en fantastisk fin aula som vi har stor glädje av. Vi har “gått mot strömmen” och byggt ut vårt internat i olika omgångar – vi tror att internatets gemenskap är en viktigt del av folkhögskolelivet. Varje torsdagskväll har vi Café Strömbäck med olika aktiviteter som är en viktig samlingspunkt för de deltagare som bor på internatet, även de som inte bor här stannar ibland kvar för att vara med.  Sedan Musikalakademien startade har vi också fått en större kontaktyta mot kulturlivet, berättar Berith.

Vad är ditt första minne/intryck av Strömbäcks folkhögskola?

– Att de var så vackert. Och att vi på anställningsintervjun gick husesyn och gick ned i källaren på ett ställe och kom upp på ett annat och då hade jag ingen aning om var jag var! Det var som en labyrint, skrattar Berith.